Kuba libre.

Publicerades i NKP i januari 2008:

Efter mestadels stilla dagar pa Atlanten och avslappnad stamning i sodra Vastindien har jag nu monstrat av s/y Merengue. For ett par dagar sedan kom jag till ett pulserande Havanna pa Kuba, och mitt sista stopp pa denna resa.
Och kanske mer an nagonsin forundras man over hur olik varlden ar for olika manniskor.

Ska man som skandinav besoka Barbados kanske man blir besviken om man aker till Bridgetown. Ofta forknippas nog on med paradiset med palmer och milslanga sandstrander dar solen alltid lyser. Men stan invarderas var och varannan dag av de stora kryssningsfartyg med 4000 amerikaner som gor korta stopp runt om i Karibien for att kopa pa sig souvenirer Made in China. Dessa dagar forvandlas stan till ett krimskrams-Mekka med kopcentrum som bara ar oppna just da och skrikiga T-shirts och saronger saljs pa lopande band. For oss tolv som kom fran Atlanten var detta en chock. Nar vi fragade en hamnvakt vad annat man kunde se pa on svarade han entusiastiskt: "Ni kan aka till ostkusten och titta pa de stora Atlanten-vagorna!" Vi struntade i det...
Grenadinerna var nagot helt annat. Lugnet motte oss pa Mayreau. Mellan de sma oarna vid Tobago keys lag visserligen en del katamaraner med fransk flagg, men det var anda langt bort fran turistiga Bridgetown. Har kan man grilla hummer pa en ensam strand och snorkla med skoldpaddor i det kristallklara vattnet. Pa on Bequia kakade svensklagat dar tva svenskar driver en restaurang.
Nar vi sedan seglade vidare norrut till Guadeloupe mottes vi istallet av det europeiska Vastindien eftersom det tillhor Frankrike. Har kanns det lite mer organiserat an i Grenadinerna. Vi handlade med den bekanta euron och pa menyn stod den klassiska franska ratten Chevre Chaud. Besoker man on ska man hinna med den vastra on Grand-Terre och dess naturreservat. Har kan man, dock oftast i daligt vader, vandra upp till vulkenen La Soufrière eller gora andra strapatser i en miljo som liknar regnskog. Pa Grand-Terre odlas kakao och soder om byn Point-Noire kan man kopa den lokala kakaon eller sla sig ner i cafet och dricka en kopp varm choklad.

Havanna ar olikt allt detta. Stokigt, smutsigt och skranigt. Men det har sin charm efter dessa forsta intryck. Naturligtvis ar alla dessa 50-talsbilar iogonfallande som glider langs den kanda Malecon-gatan. De forfallna, men anda pampiga husfasaderna ar ocksa fashinerande. Pa gatorna moter man fler turister an pa tidigare platser under resans gang. Men om man bara gar tva gator bort fran turiststraken kan man hamna som ensam vit pa en gata. Under den korta tid jag ar har far man tyvarr ingen storre inblick i detta mycket speciella och mytomspunna land. Far tva dagar sedan antydde Fidel Castro att han eventuellt ville lamna ifran sig makten, men vem vad som andras da den yngre brodern Raul tar over? Vad jag kunnat utlsa av folk man pratat med sa ar han ar mindre popular an sin storebror. For en billig slant kan man ta sig runt med taxi mellan de manga historiska platserna och chaufforerna ar ibland villiga att prata om sitt land. Det ar inte sallan man kan lasa mellan raderna att de skulle att det var annorlunda i det stangda Kuba. Nar jag berattar om de Vastindienoar jag besokt kanner de inte till dem. En taxichauffor jag traffade fragade jag om han visste nagot om Sverige och han skrattade ett torrt skratt till svar och sa: "I only know Cuba".
Att inte lita pa nagon ar ocksa en annan sak man snabbt inser i det stangda landet. I Havanna ropar folk fran olika hall nar man gar pa gatorna och vill erbjuda varor. Ar man tjej blir man inte mindre lamnad i fred. Cigarrer, rom och de vill bli bjudna pa Cuba libre eftersom manga inte har rad med den lyxen. Musiken ar standigt narvarande har. Pa manga gator och restauranger kan man hora salsatoner eller traditionell kubansk musik, likt Buena Vista social club. Det ar ofta det ar riktigt duktiga musiker. Efter nagra dagar i Havanna aker jag nu ut pa landsbygden. Santa Clara, Trinidad och Vinjales ar nagot som ska hinnas med innan jag landar pa svensk mark igen. Och det ar som det alltid brukar kannas; underbart att resa, men skont att komma hem.
...tills det kliar i fingrarna att aka ivag igen.