Bilder saknas här…

Men internet är så långsamt här i öknen så det får bli att lägga upp bilder när jag kommer hem. Men jag lovar, det kommer flera finfina bilder då.
Sitter här och försöker få ihop en text. Men det är mycket intryck i hjärnan och många bra röster, så det är lite svårt just nu.
I eftermiddag drar vi hem till chauffören vi åkte med från ett flyktingläger igår.

Många av våra chaufförer är gamla krigsveteraner och berättar gärna många intressanta historier. Och han bjöd in oss med motiveringen ”ni är här för att hjälpa oss, det minsta jag kan göra för er att bjuda in er till mitt hem”. Vänligare människor än saharawierna får man leta efter.
Förresten var det den mest speciella bilfärd jag varit med om. En gammal militärskåpbil där Alessandro, Johan och jag satt på två små säten och guppade fram genom öknen. Från det lägret går inga vägar så vi körde direkt på sanden. Kolsvart ute, och de svaga ljuslyktorna på bilen fick mixtras igång innan vi startade. Inga bakljus. Totalt utblåst inuti, det fanns inga instrument som inte behövdes för att bilen skulle gå frammåt. Luktade avgaser och man fick skrika till varann om man hade något att säga. Det var siroco (sandstorm) igår, så sanden yrde in. Fönstren skakade så att de öppnades av sig själv och Alesandro som satt ytterst fick hålla i dörren för att den inte skulle öppnas i farten, eftersom den inte gick att stänga ordentligt.
”Jag kan fråga regeringen om en ny bil, och jag skulle få en på direkten. Men om man lever för bekvämt här så glömmer man bort varför man är här och vad man kämpar för”, sa vår chaufför.