Allt annat än effektivt är det här i flyktinglägren. Ibland blir man tokig. Som nu till exempel. Jag och Johan sitter på vårt rum och väntar på en bil som ska ta oss till ett flyktingläger där vi ska besöka ett sjukhus för krigsskadade. Nu har vi väntat i en och en halvtimme och jag förstår inte hur saker kan ta så lång tid. Och såhär är det med allting. Ska man äta på nån av de ”restauranger” som finns här så tar det dryga timmen att få stekt ägg och stekt potatis. Och det låter kanske knasigt att bli trött på en sån sak, det är väl bara att finna sig i det. Och det är det ju, men i längden är detta otroligt tröttsamt.
Idag har vi besökt barberaren i 27 februari-lägret (det heter så). Två euro kostade det om man ville klippa sig, men vi nöjde oss med en intervju och lite bilder. I lägret var det kvinnokonferens och det är imponerande att se att alla engagerar sig i så mycket saker i detta samhälle. Inte minst kvinnorna. Många poliser är till exempel kvinnor. Där står de, hårdingar med slöja och allt. Presidenten höll tal inför folket och pratade om frihetskampen och vi tänkte knipa en intervju med honom, men det fick vänta sa folk runtomkring honom. Ja, såklart. Allt har sin tid här…
Vi har hängt med Alesandro idag, en italienare från Roms universitet som bor på samma ställe som oss. Han kan spanska så han är bra att ha med när vi går omkring i lägren. Han är här i två månader och har såklart tagit med sig italienskt kaffe och TRE (!) espresso-kokare i olika storlekar hit. Italienare…
På eftermiddagen tog taxi (ja, det går att ordna transport till och från de flesta platser faktiskt, oavsett avståndet kostar det 200 dinars, 20 kronor) hem till huvudkontoret igen. Bilarna är alltid gamla och man tror att de ska rasa ihop vilken minut som helst. Trasig hastighetsmätare och framruta är standard, och de kör sakta för bilen klarar sällan hög fart.
Det känns som man varit här mycket längre än en vecka. Men kanske är det inte så märkligt, vi har ju sett mycket nytt. Sverige känns i vilket fall väldigt långt bort.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
jag gjorde mitt x-jobb på dominikanska repuliken.
"Vi hämtar er imorgon på morgonen", fick vi ofta höra.
så vi hasade oss upp vid 7, var färdiga vid 8. Det är ju svårt att veta exakt vad morgonen innebär.
Morgonen innebar oftast 2-3 på eftermiddagen. Då var både han och vi väldigt hungriga, så vi var tvugna att stanna många gånger utefter vägen för att fylla på med mat.
Tre gånger fick vi försöka innan vi kom fram till stället vi skulle besöka - innan de stängde klockan 17.
Det är bara till att köpa läget. Och förbereda sig - så att man har något att göra medans man väntar.
Skriva lite. Lyssna på lite ljud, tja, du vet.
Dricka te.
Dricka te.
Och så finns det ett schysst mantra att ta till:
Det är inte som hemma.
Det-är-därför-vi-är-här. Det-är-därför-vi-är-här. Det-är-därför-vi-är-här. Det-är-därför-vi-är-här. Det-är-därför-vi-är-här. Det-är-därför-vi-är-här.
Post a Comment