Sällskapet genom Saharaöknen.

Så har vi alltså tagit oss till Västsaharas befriade del, en liten landremsa som är en fjärdedel av deras egentliga landyta. Och ordentligt minerat från kriget. Så ordentligt att det antagligen är världens mest minerade område.
Tifariti heter denna lilla ort, som en gång var befolkad, men nu bor bara ett 20-tal i. Åtta timmar i bil genom öknen har vi åkt. Som vanligt var chauffören X antal timmar sen till uppgjord tid i morse, men vi degade med diverse nationaliteter under vasstaket på gården, så det gick ganska smärtfritt. Förutom en smått obehaglig algerier som tyckte vi hade mycket gemensamt för att vi båda jobbade med radio.
Genom öknen for vi i alla fall, inga vägar. Genom sanddyner, på hård packad och sprucken sand och mellan små låga buskar. Och näst intill folktomt hela tiden. Några bilar mötte vi och lite kameler och getter strövade omkring. Stannade efter några timmar och de tre araberna gjorde te till oss under ett träd. Fram med kolet, lilla tekannan och de små glasen. Det är viktigt det där teet. Och gott. Ingen hets, tre koppar helst. Första som är bittert som livet, andra som är sött som kärleken, tredje som är mjukt som döden, enligt traditionen.
Thåströms nya ”Sällskapet” spelade i mp3-spelaren och industrirock passade konstigt nog fint till ökenlandskapet.
Efter några timmar stannade vi vid några tält som var uppsatta ute i ingenstans. Helt otroligt att folk lever så! Det var de moderna nomaderna som vi mötte. En stabil Landrover stod ett par meter från de två tälten, och getter betade runt om.
Jag satt där i bilen och imponerades över hur chauffören kunde hitta där i öknen, allt ser ju likadant ut. Och hägringar som ser ut som vatten i horisonten dyker upp titt som tätt.
Solen började gå ner och vi tänkte: borde vi inte vara framme snart? Strax därefter började chauffören titta sig om ut genom rutan. Började anropa på sin komradio som stod och sprakade, och göra 90-graders svängar. De nomader som vi mötte med sina djur, blev utfrågna av vår chaufför vilken ”väg” man skulle ta till Tifariti (han kunde bara arabiska, men vi antog att det handlade om det…). Han började sjunga och jag undrade om han började tillbedja Allah eller om det kanske var en arabisk barnvisa. Jaha, ska vi få övernatta i bilen, började vi fundera. Kolmörkt blev det och vi guppade fortfarande fram genom sanden. Lite nervösa började vi allt bli. En chaufför som inte verkade ha helkoll som vi inte kan kommunicera med, och vi vet att vi åker genom ordentligt minerade områden.
Till slut ser vi ett ljus borta i horisonten.
”Tifariti”, utbrister chauffören, märkbart lättad.
Det var vi också.